Enligt Europaparlamentariker blir detta ett incitament att designa bättre återanvändbara plaster och att snabbt öka kapaciteten för återbearbetning. Enligt forskning behövs en kapacitetsökning på 10 till 20 procent. EU-länderna exporterar just nu mest plastavfall till Turkiet, som inte ens kan bearbeta sitt eget plastavfall.
Från 2005 till 2018 minskade den genomsnittliga mängden kommunalt avfall per invånare inom EU. Det fanns dock olika trender per land. Till exempel ökade avfallsproduktionen i Danmark, Tyskland, Grekland, Malta och Tjeckien, medan den minskade i Bulgarien, Spanien, Ungern, Rumänien och Nederländerna.
I absoluta tal per person var avfallsproduktionen högst i Danmark, Malta, Cypern och Tyskland och lägst i Ungern, Polen, Tjeckien och Rumänien.
Deponering av avfall förekommer knappt längre i länder som Belgien, Nederländerna, Sverige, Danmark, Tyskland, Österrike och Finland. I dessa länder spelar förbränning en viktig roll utöver återanvändning.
Deponering av kommunalt avfall är fortfarande vanligt i östra och södra delar av Europa. Tio länder deponerar minst hälften av sitt kommunala avfall. I Malta, Cypern och Grekland är det mer än 80 %; i Kroatien, Rumänien, Bulgarien och Slovakien mer än 60 %; medan det i Spanien och Portugal är mer än 50 %.
Den föreslagna förordningen om avfallstransporter går längre än bara plastavfall. Export av avfall till länder utanför OECD kommer endast att tillåtas om dessa länder själva godkänner det i förväg och om det kan påvisas att de kan bearbeta det. Exportörerna måste visa att deras mottagare hanterar avfallet på ett miljövänligt sätt.
År 2020 exporterade EU-länderna 32,7 miljoner ton avfall till icke-EU-länder, vilket motsvarar cirka 16 procent av den globala handeln med avfall. Det är en ökning med 75 procent jämfört med för tjugo år sedan. Dessutom handlar EU-medlemsstaterna varje år 67 miljoner ton avfall sinsemellan.