Och då måste de noggrant diskutera sin förhandlingsstrategi i förväg så att de inte – som skedde 2018/2019 – förbises av regeringschefer, ministrar och Europeiska kommissionen.
Det är slutsatsen från en vetenskaplig EU-studie som på uppdrag av Europaparlamentets jordbruksutskott undersökt hur den nya gemensamma jordbrukspolitiken (som träder i kraft nästa år) ursprungligen utformades och vad som kan läras av processen.
Förhandlingarna tog mer än tre år, efter att den (tidigare) jordbrukskommissionären Philip Hogan (kort före sitt avgång) 2018 lade fram ändringsförslag. Dessa förslag blev snabbt inaktuella eftersom ett nytt Europaparlament valdes samma år och en ny Europeisk kommission tillträdde i slutet av året.
Dessutom presenterade Von der Leyen-kommissionen ett omfattande paket klimatplaner (Green Deal och Från Jord till Bord-strategin) som skiljde sig kraftigt från vad Hogan föreslagit. Där tilldelades dessutom jordbruksutskottet (AGRI) och miljöutskottet (ENVI) delat ansvar för delar av jordbrukspaketet.
Både utskotten hade olika önskemål och krav, men även stora motsättningar fanns mellan vad EU-regeringarna ville tillåta och vad EU-kommissionärerna eftersträvade. I slutändan avgjorde stats- och finansministrarna hur mycket (eller hur lite) pengar som fanns till nytt politik.
Studien drog, i svepande ordalag, slutsatsen att EU-politikerna i trilogförhandlingarna hängde fast alldeles för länge vid sina allt för långa önskelistor, vilket gjorde att några kommissionärer och EU-regeringar med sina kompromisser styrde processen.
Det spelade även in att Europaparlamentarikerna saknar ett eget tjänstemannaapparat, medan kommissionärerna och ministerierna har det.
Inte bara talespersonerna för de tre stora koalitionsgrupperna (kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler) erkände att de tappat kontrollen, utan också den vänstra och högra oppositionen (Gröna och ECR) sade att det måste göras annorlunda och bättre nästa gång.
Bert-Jan Ruissen (SGP) kritiserade att Europeiska kommissionärerna med sin Green Deal och Från Jord till Bord inte hade lagt fram lagtexter utan politiska ambitioner och önskemål, och att kommissionen därmed blev en tredje förhandlingspart vid bordet – istället för en förvaltningsfunktion.
En av forskarnas slutsatser är också att de nytillkomna nationella strategiska planerna kan vara en bra indikator under de kommande åren för att upptäcka brister i den nya gemensamma jordbrukspolitiken, och att EU-politikerna redan nu kan börja upprätta en lista över förbättringsområden.