Urvalet av de nya kommissionärerna blir en komplicerad process där Von der Leyen måste försöka nå en överenskommelse om fördelningen av kommissionärsposterna. Denna överenskommelse ska inte bara gälla personerna själva, utan också fördelningen av specifika portföljer och en balanserad representation av olika politiska partier.
Även om Von der Leyen har det slutgiltiga ansvaret, har premiärministrarna i EU-länderna en stor informell påverkan på fördelningen av portföljer i förväg. Slutligen måste Europaparlamentet godkänna de föreslagna kommissionärerna och uppgiftsfördelningen.
En av de största utmaningarna för Von der Leyen är hennes strävan efter en könsbalanserad kommission. År 2019 lyckades hon för första gången skapa en jämställd man-kvinna-fördelning i kommissionen, men det verkar nu vara mycket svårare. Trots att hon uppmanat medlemsländerna att nominera både en manlig och en kvinnlig kandidat, har de flesta länder bara lämnat in en manlig kandidat. Detta hotar att rubba könsbalansen.
Länder som föreslår återutnämning av sin nuvarande kommissionär behövde inte lämna in en andra kandidat. Detta begränsar antalet nominerade kvinnor ytterligare. Dessutom har flera länder uttryckt starka preferenser för specifika portföljer, särskilt inom den ekonomisk-finansiella sektorn, vilket komplicerar förhandlingarna ytterligare.
En annan portfölj som får mycket uppmärksamhet är jordbruksportföljen. Denna portfölj går traditionellt till ett mindre EU-land och ses ofta som en av de mindre attraktiva posterna, men spelar trots detta en avgörande roll i fördelningen av subventioner och regleringar inom EU.
I år verkar Luxemburgs minister Christophe Hansen, medlem av den center-högerinriktade Europeiska folkpartiet (EPP), vara den främsta kandidaten för denna position. Hansen är en av få som öppet har uttryckt intresse för posten, vilket gör honom till ett troligt val.