För de demonstrerande tyska jordbrukarna är framgångskriteriet till synes enkelt: hur stor blir deras landsomfattande demonstration i Berlin på måndag? Kommer det bara några hundra traktorer, några tusen bönder eller fylls Unter den Linden med tiotusentals demonstranter och flera tusen jordbruksfordon?
Därtill sammanträder jordbruksutskottet i förbundsdagen på tisdag och onsdag, minstrarna från de sexton delstaterna diskuterar sparförslagen på torsdag och under nästa helg startar Grüne Woche i Berlin. Kort sagt: många tyska bönder hade ändå planerat att resa till Berlin denna vecka.
Under förra veckan deltog flera tusen fordon i ett tiotal regionala manifestationer, då de körde på motorvägar till trafikknutpunkter i olika tyska städer. De tyska jordbruksorganisationerna har visserligen en övergripande federal bondförening (DBV), men är främst organiserade regionalt per delstat. Det är på delstatsnivå som deras organisations- och mobiliseringskraft ligger.
Den regionala spridningen har i detta fall en ’dämpande’ effekt på tysk politik. Många uppgifter och befogenheter (och budgetar!) ligger hos de sexton delstatsregeringarna. Förbundsminister för livsmedel och jordbruk Cem Özdemir (Gröna) är visserligen federal minister, men för många av sina beslut behöver han stöd från de sexton BMEL-ministrarna på delstatsnivå.
Dessa ministrar tillhör olika politiska partier: för närvarande är det en CDU/CSU-politiker som ansvarar för jordbruket i sex delstater. Detta innebär att inom det tyska BMEL-politiken finns inte mycket utrymme för bråk och anklagelser mellan koalition och oppositionspartier, mellan rött-gult-grönt och svart.
Visserligen är det främst De Gröna och FDP-liberalerna som blir syndabockar för besvikna bönder, men Özdemir bemöter detta ofta med att hänvisa till att det under de senaste femtio åren nästan enbart varit CDU-ministrar som, med SPD:s godkännande, format den tyska jordbrukspolitiken. Och, i hans ord, framför allt inte har format den.
Att det måste moderniseras inom tysk djurhållning samt jord- och trädgårdsbruk råder det till och med stor enighet om bland många jordbruksföretagare: detta behov har framtidskommissionen Borchert (den tyska Johan Remkes) tydligt klargjort. Behovet uppstår inte enbart på grund av krav från Berlin eller Bryssel om biologisk mångfald, djurvälfärd, klimat eller Green Deal.
Men den tyska politiken är fortfarande oense om hur en sådan jordbrukstransition ska finansieras. Ska det vara konsumenterna vid kassan? Eller borde köttkoncerner, stormarknader och den kemiska industrin istället återinvestera delar av sina miljardvinster i livsmedelsproduktionen?
Den tyska jordbrukssektorn har visserligen klarat sig ganska bra de senaste åren, men måste—precis som i andra EU-länder—räkna med minskad inkomstdel av stöd inom de närmaste åren. Dessutom finns det fortfarande eftersläpningar som måste tas itu med; se nitratföroreningar och gödselhantering. Tysklands ekonomi står också svagare än andra EU-länders. Under de kommande två veckorna publiceras nya år- och kvartalssiffror i Berlin; en recession är möjlig.
Den tyska koalitionens popularitet är låg. Radikala politiska och jordbruksgrupper försöker ta över debatten om jordbruksdiesel. Lastbilschaufförer och tågförare har redan strejkat; nu går bönderna ut på gatorna. Under dessa dystra förhållanden måste förbundskansler Olaf Scholz koalition under de kommande två veckorna försöka driva genom miljardbesparingar i förbundsdagen. Även för trafikljuskoalitionen kan det bli en avgörande kamp….