Sedan coronapandemin har européer börjat beställa små produkter mycket oftare från stora internationella webbutiker. Speciellt kinesiska plattformar skickar dagligen miljontals paket till Europa. Dessa försändelser ligger ofta under värdegränsen på 150 euro, vilket gör dem befriade från importskatter och de kontrolleras sällan vid gränsen.
Europaparlamentet kallar denna undantagsposition ohållbar. Det råder oskälig konkurrens för europeiska företag som måste följa alla regler. Samtidigt kommer ofta produkter in i EU på detta sätt som inte uppfyller europeiska säkerhets-, miljö- och konsumentbestämmelser.
Ett ofta nämnt problem är att de flesta av dessa paket skickas som så kallade "low-value consignments" via flygpost. Det innebär att det nästan inte förekommer någon tullövervakning. Ofta deklareras produkterna felaktigt eller vilseledande för att undvika importskatt.
Förslaget om en fast avgift på två euro per paket ska motverka denna praxis. Samtidigt genererar det pengar för bättre tillsyn. Man överväger att använda dessa intäkter för att stärka tullkontroller och konsumentskydd inom EU.
Utöver en importavgift vill Europaparlamentariker att stora kinesiska plattformar anpassar sin logistik. Helst skulle kineserna öppna egna distributionscentraler inom EU, från vilka produkterna distribueras enligt europeiska regler. Det gör även miljökrav och returregler lättare att upprätthålla.
Det finns också kritik mot de nuvarande digitala plattformarna. Konsumenter tror ofta att de handlar i en europeisk butik, medan säljaren är etablerad utanför EU. Därmed gäller ofta ingen garanti, returprocedurer är otydliga och klagomål hanteras inte väl.
I förslagen hörs även en uppmaning till samarbete mellan EU-länderna. Nationella tullmyndigheter bör dela information om misstänkta försändelser och oseriösa webbutiker. En central EU-databas skulle kunna hjälpa till, bland annat för att snabbare upptäcka upprepad bedrägeri.
Trots att det verkar finnas brett stöd för principen om en paketskatt måste förslaget fortfarande behandlas av Europeiska kommissionen och EU-ländernas regeringar. Först därefter kan lagstiftning följa. Samtidigt ökar trycket på EU att snabbt agera mot vad många ser som en strukturell regelundandragelse.