Minnesceremonin präglades av en lågmäld hyllning, erkännande av kollektivt misslyckande och uppmaningar till fortsatt vaksamhet mot hat och förnekelse.
Plenarsammanträdet började med en tyst minut för offren. Parlamentsledamöterna reflekterade över den internationella gemenskapens oförmåga att förhindra tragedin 1995. Mordet på tusentals bosniska pojkar och män, som ägde rum trots FN-övervakning i de utpekade enklaverna, förblir ett djupt ärr i Europas historia.
Minnessammankomsten i Strasbourg bevistades av en stor bosnisk delegation, inklusive två överlevande från massakrerna. Flera talare betonade att Srebrenica inte var en isolerad händelse. Folkmordet var resultatet av åratal av uppvigling, avhumanisering och politisk propaganda.
Europaparlamentets ordförande Roberta Metsola uppmanade till aktivt minnesarbete och påminde om att Europaparlamentet 2009 utropade den 11 juli till en officiell minnesdag. Hon framhöll att minnet inte bara är en skyldighet till det förflutna utan också ett uppdrag mot framtiden: att bekämpa desinformation och hålla minnet vid liv.
Vid minnesceremonin blickades det inte endast bakåt. Även aktuella konflikter berördes. Kritiska röster hördes mot den nuvarande europeiska politiken gällande civilskydd och mänskliga rättigheter. Folkmordet i Srebrenica användes som ett exempel på vad som kan hända när varningssignaler ignoreras.
Minnet tjänade också som en varning för samtida politiska trender där befolkningsgrupper återigen stigmatiseras. Jämförelser gjordes även med de nuvarande israeliska militära insatserna mot palestinierna i Gazaremsan.
I flera tal underströks vikten av rättvisa och kollektivt minne. Talare betonade att erkännandet av sanningen förblir avgörande, särskilt i en tid då förnekelse av folkmord och revisionism ökar. Att skydda fakta är enligt dem ett demokratiskt ansvar.
Utanför parlamentet förbereds minnesceremonier för den 11 juli över hela världen. I Bosnien-Hercegovina förväntas upp till 150 000 personer delta i den centrala minneshögtiden. Efterlevande begraver även i år identifierade kvarlevor från offren, vilket visar att sorgprocessen långt ifrån är avslutad.
Traumat lever vidare i familjer och samhällen, inte bara i de forna jugoslaviska republikerna utan även på andra håll i Europa.
Trettio år efter händelserna fortsätter kraven på erkännande och sanning att höras. Den europeiska minnesceremonin i Strasbourg betonade att denna tragedi alltid innebär inte bara politiska utan även moraliska skyldigheter.