Det är redan känt att nedskärningen av PFAS och andra 'evighetskemikalier' för närvarande begränsas till 'mer och bättre kontroll' av de enskilda EU-länderna, och att ett (europeiskt) PFAS-förbud inte kommer att förekomma i nuläget. Angående sanering av förorenade (mark-)platser och att låta de förorenande företagen bidra med betalning råder fortfarande total oklarhet.
Den europeiska strategin för vattenkvalitet har länge varit under press. Nya regler ska säkerställa renare dricksvatten och ytvatten, men stöter på praktiska och politiska utmaningar. En viktig del är att bättre mäta och kontrollera föroreningar. EU-länderna måste oftare och mer systematiskt samla in och dela data. Det ska ge större insikt i problemets omfattning.
Särskilt ämnen som är svåra att bryta ner spelar en central roll. Dessa finns kvar länge i miljön och ackumuleras i organismer. Det gör dem svåra att avlägsna och utgör därmed ett bestående problem för vattenkvaliteten.
Promotion
Brandbekämpningsskum
Förra veckan besökte kommissionär Roswall tillsammans med den nederländska underministern Annet Bertram (CDA) en brandövningsplats vid den tidigare militära flygbasen Soesterberg. Där har brandkårer i årtionden övat med skum och släckmedel som innehåller PFAS, som nu finns i marken ned till ett djup av över 10 meter.
Sanering
Saneringen av detta 'kemiska avfall' på platsen kommer att kosta flera tiotals miljoner euro, samtidigt som tekniken än så länge fortfarande är i sin linda. På den före detta flygplatsen utvecklas nu ett bostadsområde, men att lägga miljonkostnaden för saneringen på bostadspriserna skulle göra dessa bostäder oöverkomliga.
I diskussionerna nämns också att striktare åtgärder vid källan kan vara mer effektiva. Det pekas exempelvis på att begränsa eller stoppa produktionen av vissa ämnen. Ett produktionsförbud förhindrar föroreningar. Denna metod ingår dock inte i kärnan i den nuvarande europeiska politiken.
Den som förorenar ska betala?
Trots att målet med renare vatten är brett förankrat varierar åsikterna om ansvar och hur åtgärder ska införas. Frågan är om också här 'den som förorenar ska betala'; eller om kostnaderna för marksanering ska täckas av kemiska och farmaceutiska företag.
Tekniska dataproblem spelar också en roll. Skillnader i mätmetoder och rapportering skapar osäkerhet kring föroreningsomfattningen och hur olika sektorer bidrar. Företagssektorn använder andra siffror än beslutsfattare och EU-politiker i Bryssel.
Översynen av reglerna är en del av en bredare strategi i kampen mot vattenföroreningar. Det handlar inte bara om en typ av ämne, utan om en hel grupp förorenare som tillsammans pressar den europeiska vattenkvaliteten. Även användningen av kemikalier inom jordbruket spelar (fortfarande) en stor roll.