Europeiska kommissionen har beslutat att inte inrätta en ny separat fond för att ersätta aborter i Europa. Därmed avvisar man petitionen som stöddes av över en miljon europeiska medborgare via medborgarinitiativet My Voice, My Choice.
Initiativet efterfrågade ett EU-förfarande som skulle göra det möjligt för länder att erbjuda abortvård till utländska kvinnor som saknar tillgång till detta i sitt hemland och därför reser till en annan EU-medlemsstat. Enligt Europeiska kommissionen är ett sådant nytt instrument inte nödvändigt eftersom befintliga stöd redan kan användas.
Kostnadsersättning
Kommissionen hänvisar till Europeiska socialfonden Plus (ESF+). Den fonden syftar till att minska ojämlikhet och erbjuda socialt stöd. Enligt kommissionen kan EU-länder använda denna fond för att ge stöd, förutsatt att detta är i enlighet med deras nationella lagstiftning.
Promotion
ESF+ kan bland annat användas för att ersätta kostnader för kvinnor som måste resa till ett annat land för att göra en abort. Aktivister understryker att detta inte bara handlar om medicinska kostnader, utan även resekostnader när det är nödvändigt.
Nationell politik
Ansvar ligger tydligt hos EU-länderna. De bestämmer själva om och hur de vill använda fonden, väljer ut projekt och upprättar sina egna förvaltnings- och kontrollsystem. I vissa länder kan fonden redan användas för hälso- och sjukvård; i andra kan program behöva anpassas först.
Europeiska parlamentet tog i december ställning för förslaget från medborgarinitiativet. Samtidigt påpekade motståndare att abortpolitik enligt fördragen är en nationell befogenhet.
Besvikelse
Initiativtagarna kallar kommissionens beslut en seger eftersom det första gången explicit bekräftas att EU-medel får användas för att stödja tillgång till abortvård. Samtidigt uttrycker de besvikelse över att det inte tillkommer extra, specifik finansiering.
Enligt kommissionen erbjuder den befintliga fonden tillräckliga möjligheter. Medlemsstater som vill kan enligt Bryssel relativt snabbt ge stöd via de befintliga stödkanelerna. Fokus flyttas därför från Bryssel till de nationella regeringarna som måste besluta om de vill använda sig av denna möjlighet.