Målet för år 2040 ses som ett avgörande steg mot full klimatneutralitet år 2050. Det råder oenighet om målets nivå och innebörd. Miljöministrarna diskuterade planerna i torsdags, men påpekade i efterhand att regeringscheferna kan fatta beslut nästa månad.
Stats- och regeringscheferna ska den 23 oktober i Bryssel ta sig an ärendet. Därefter kommer det danska EU-ordförandeskapet att anordna ett extra möte med miljöministrarna. Splittringen sker i en känslig tidpunkt. Europa måste nämligen i tid lämna trovärdiga förslag inför FN:s kommande klimattoppmöte.
Utan en överenskommelse riskerar EU-länderna att unionen undergräver sin internationella roll som klimatledare. Som en nödlösning har nu ett ”temporärt signalement” överenskommits. En sådan ”förklaring” skulle vara vägledande men innehåller ingen bindande siffra utan en målsättning. Detta ska ge tydlighet utåt samtidigt som det internt finns utrymme för fortsatt förhandling.
En viktig knäckfråga är om investeringar utanför EU får räknas som minskningar. Förespråkare ser utländska koldioxidkrediter som en möjlighet att snabbare minska utsläppen globalt och stödja innovativa projekt. Motståndare fruktar att detta tar bort drivkraften för EU-länderna att själva göra mer.
Klimatkommissionären Wopke Hoekstra betonar att 2040-målet är nödvändigt för att hålla kursen mot 2050. Utan tydligt delmål riskerar slutmålet om klimatneutralitet att urvattnas. Samtidigt pekar vissa länder på behovet av att väga in ekonomisk påverkan och energisäkerhet.
Länder som Ungern, Slovakien, Tjeckien och Malta motsätter sig en alltför ambitiös text och även stora länder som Tyskland och Frankrike är försiktiga. I den andra lägret finns länder som Spanien och Sverige, som inte vill lägga ribban för lågt. Det nuvarande EU-ordförandeskapet (Danmark) vill nå en kompromiss ännu i höst.
Det som är klart är att diskussionen om 2040-målet kommer att sysselsätta europeisk politik under de kommande månaderna. Resultatet blir avgörande för Europas trovärdighet som global klimataktör och för vilken riktning kontinenten tar under de kommande decennierna.
På senare tid hörs allt oftare röster i många EU-länder som säger att EU kommer att ställas inför enorma finansiella åtaganden under de kommande åren (omstrukturering av industrin, uppbyggnad av europeiskt försvar etc), och att tidigare utlovade investeringar och bidrag för klimat och miljö troligen måste skjutas på framtiden.