Chansen att den brittiska premiärministern Boris Johnson vinner parlamentsvalet på torsdag är större än chansen för Labour eller LibDems att segra. Men det beror inte på att Konservativa partiet har ett särskilt attraktivt valprogram, utan främst på att de flesta britter är mer än trötta på Brexitgnället och vill bli av med det så snabbt som möjligt.
Dessutom finns det för de flesta britter inget alternativ. För det första är Labourledaren Jeremy Corbyn en alltför omstridd person. Nästan alla hatar honom, även medlemmar inom hans eget parti. Han är den minst omtyckta politikern under det senaste seklet. Dessutom skulle Labours Brexit-plan leda till fler förhandlingar med Bryssel, kanske två till tre års förseningar och dessutom en folkomröstning för väljarna. På så sätt har Johnson lyckats med sitt mål: det här valet handlar framförallt om Brexit, snälla gör det klart så snabbt som möjligt...
Flera undersökningar visar att övergivandet av de ekonomiska tryggheterna med dagens enda EU-marknad, till förmån för osäkerheter kring nya egna brittiska handelsavtal, är skadligt för den brittiska ekonomin. Och detta under många år. Trots det verkar en stor del av väljarna acceptera detta.
Framtiden ser till synes ljus ut för den brittiska premiärministern. Hans Konservativa parti leder stort i opinionsundersökningar och skulle till och med kunna räkna med 359 av 650 mandat. Det största oppositionspartiet Labour skulle stanna vid 211 mandat. Om han vinner vill premiärministern snabbt, före slutet av januari, få sin Brexitdeal godkänd av parlamentet. Huruvida Europaparlamentet i Strasbourg slutligen går med på detta är en helt annan fråga. Det får vi vänta och se.
Johnson räknar sig troligtvis ändå inte som säker på seger. Hans företrädare Theresa May spelade 2017 ut sitt kort alldeles för tidigt med förtidsval. Konservativa gjorde då också bra ifrån sig i opinionsmätningarna, men förlorade ändå sin parlamentariska majoritet. Det finns också en möjlighet att inget parti får majoritet. Det hände både 2017 och 2010, då Konservativa bildade koalition med Liberaldemokraterna.
Den här gången är det mycket tveksamt om Johnson kan söka stöd hos de andra stora partierna. Både Skotska SNP och Liberaldemokraterna, landets tredje och fjärde största partier, är anti-Brexit och anti-Tory.
Labour verkar ha bättre chanser att i ett splittrat underhus skapa en tyst koalition. De skotska nationalisterna är villiga att stödja en Labourregering under vissa villkor. Bland annat skulle detta kunna innebära en ny folkomröstning om skotsk självständighet. Ett samarbete med LibDem är sannolikt svårare, eftersom partiledaren Jo Swinson tydligt har förklarat att hon absolut inte vill ha Jeremy Corbyn som premiärminister.
En analytiker från Financial Times påpekar att man inte får glömma bort att det för närvarande inte finns någon majoritet för något håll i Storbritannien. Man vet vad man inte vill ha, men inte vad man faktiskt vill ha. Människa på gatan är lika splittrade som parlamentet och landet, och att enbart dela in i ”Leavers” och ”Remainers” är en förenkling som blir allt svårare att försvara.
Därmed handlar detta val för de flesta väljare främst om känslor, åsikter, intryck och (för)domar, snarare än om fakta, säkerheter och genomförbarheter.