EU kommer att ratificera jordbruksavtal trots motstånd från Frankrike och Polen

Avgörande var på onsdagen en förskjutning i Italiens hållning (som länge hotade att rösta emot) samt nya ekonomiska eftergifter som Bryssel gav till de europeiska bönder som motsatte sig avtalet. Detta satte stopp för de fransk-polska försöken att blockera beslutsprocessen inom EU.

EU har nu ökat takten för att avsluta frihandelsavtalet med Mercosur-länderna Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay. Efter mer än 25 års förhandlingar ligger avtalet återigen på bordet under en avgörande vecka. Detta skulle göra ett av världens största frihandelsavtal till verklighet efter årtionden av förhandlingar och politisk kamp.

I centrum för onsdagens extrainsatta jordbruksförhandlingar stod kommissionsordförande Ursula von der Leyens förslag att ge jordbrukssektorn förtida tillgång till en skadeståndsfond på cirka 45 miljarder euro år 2028. Dessa pengar kommer från en krisfond (på över 80 miljarder euro) som Von der Leyen vill inkludera i EU:s nya fleråriga budgetperiod (2028–2035). Pengarna är alltså inte nya utan görs tillgängliga tidigare och mer riktat än planerat.

Framför allt har Frankrike kraftfullt motsatt sig detta under de senaste åren. I en kritisk kommentar beskriver den ansedda franska tidningen Le Monde hur president Macron därigenom hamnat i en undantagsposition inom EU.

Enligt tidningen har Macron låtit den franska jordbrukspolitiken bero för länge på missnöjda och protesterande franska bönder. Detta ledde till att Frankrike blev diplomatiskt isolerat när avgörande beslut inom EU skulle genomföras.

Le Monde understryker att Frankrike trots intensiva försök inte lyckades bilda en blockerande minoritet tillsammans med Polen. Detta betydde att ett viktigt maktmedel försvann och den franska strategin sattes under press. Detsamma gäller situationen i Polen där nationella jordbruksfrågor användes som argument i beslut om EU:s gemensamma jordbrukspolitik.

Italien spelade en nyckelroll i detta skede. Där Rom tidigare tvekat lät landet slutligen det bredare europeiska handelsintresset avgöra. Detta vände maktbalansen kring avtalet.