I Europas huvudstäder växer övertygelsen att EU måste stärka sin position i världen. Den internationella miljön beskrivs som hårdare och mer konkurrensutsatt, med stormakter som allt mer insisterar på sina egna intressen.
Ett centralt tema är Europas konkurrenskraft. Industri, teknik och produktionskapacitet nämns som avgörande pelare. Europa måste undvika att bli ekonomiskt beroende och hamna på efterkälken jämfört med andra ekonomiska stormakter.
Europeiska kommissionären Séjourne anser att EU-länderna nu verkligen måste börja arbeta för en gemensam europeisk tillverkningsindustri. Det franska EU-kommissionärens uppmaning kommer inför ett europeiskt toppmöte om att stärka EU:s autonoma position mellan de ekonomiska stormakter som USA och Kina.
Uppmaningen till snabbare samarbete sammanfaller dessutom med en stark vädjan från tidigare EU-ordföranden Draghi, i helgen i några stora europeiska tidningar. Italienaren gav redan för ett och ett halvt år sedan en startpunkt till den nya europeiska kommissionen under Ursula von der Leyen för att stärka europeiska företags position.
Även gruppledaren Manfred Weber i den största politiska gruppen inom europeisk politik, EPP, förespråkade i slutet av förra månaden offentligt ett mer integrerat europeiskt politik, en uppmaning som nästan liknade en vädjan om en EU-federation. Han anser att de europeiska NATO-länderna vid behov borde bli en egen kärnvapnmakt, eventuellt med användning av brittiska och franska kärnvapen.
Den accelererade sammanslagningen av stora europeiska industriföretag, inklusive vapenindustrin, är delvis en reaktion på Rysslands krig mot Ukraina och på tullkriget som USA inlett mot resten av världen.
Försvaret spelar också en framträdande roll i debatten. Behovet av bättre samarbete och att stärka europeisk vapenproduktion är brett delat, särskilt med tanke på internationella konflikter och säkerhetsrisker vid EU:s östra gräns.
Samtidigt blossar diskussionen (återigen) upp om hur Europeiska unionen bör styras. Det har talats mycket om detta i många år, men få beslut har fattats. Förslag för att effektivisera beslutsfattandet möter fortfarande frågor om genomförbarhet, och det finns alltid en premiärminister eller minister som bromsar. Kritiker menar att Bryssel uppenbarligen inte har lärt sig något av Brexit.
Principen om enhällighet i utrikespolitiken ses som en viktig flaskhals. Fler och fler EU-politiker påpekar att denna princip kan blockera beslutsfattandet och hindra Europa från att agera snabbt och enat. Särskilt under de senaste åren har det allt oftare visat sig att EU i sådana situationer ställs inför fullbordade faktum av andra stormakter.