Mötet överskuggades av kraftigt motstånd från länder som i hög grad är beroende av intäkter från oljeexport. De lyckades förhindra att tydliga överenskommelser om att minska användningen av fossila bränslen nåddes. På så sätt uteblev en väsentlig del av förhandlingarna, vilket flera delegationer uppfattade som en allvarlig besvikelse.
Trots detta gjordes framsteg när det gäller ekonomiskt stöd för miljö- och klimatmål. Konferensen ledde till nya löften om att hjälpa länder att bättre skydda sig mot extremväder och att avsätta mer pengar för projekt som stärker natur, skogar och markrättigheter.
Flera delegationer talade om nödvändiga framsteg, men betonade att dessa steg långt ifrån räcker för de utmaningar som väntar.
Det blandade resultatet gav en känsla av ”lite, men ändå något”. Flera deltagare såg utfallet som en minimal grund att bygga vidare på, medan andra klagade på att behovet av åtgärder är mycket större än det som nu avtalats.
Därmed kvarstod en tydlig känsla av att konferensen inte lyckades utnyttja det momentum som många hade förväntat sig.
Det var anmärkningsvärt att allt detta ägde rum i Amazonas hjärta, en region som globalt symboliserar kampen mot avskogning och förlust av natur. Även om ämnet var närvarande var det ingen stor genombrott. Planer för större skydd av skogar och lokala samhällen diskuterades, men saknade tydlighet och kraft.
Besvikelsen över slutresultatet blev därmed extra tydlig. Just på en plats där klimatförändringarnas konsekvenser är så påtagliga var förhoppningen stor om en tydlig kursändring. Att denna uteblev gav näring åt kritiken om att konferensen gjorde framsteg, men inte de framsteg världen väntar på.
Samtidigt påpekade vissa delegater att samarbete mellan länder fortfarande är möjligt, även i en tid med ökande geopolitisk spänning. Det gav mötet ett visst symbolvärde: beviset för att internationella avtal inte behöver avstanna, även om stegen är mindre än vad många önskat.