Resultatet av det brittiska parlamentsvalet gör, på grund av valsystemet med enmansvalkretsar ('winner takes it all'), en jämförelse av styrkeförhållandena mellan de politiska partierna nästan omöjlig. Trots att förflyttningen av tiotals extra mandat allmänt beskrivs som en 'storslagen seger' för de konservativa, är deras vinst på nationell procentuell nivå knappt en procentenhet.
Jämfört med valresultatet 2017 ökar Tories med ungefär en halv miljon extra röster från 42,4 till 43,6 procent. Egentligen har Boris Johnson inte vunnit röster, men de konservativa har vunnit mandat. Och egentligen har de konservativa vunnit mandat därför att Labour och Corbyn på grund av sin impopularitet förlorade röster.
EU-fanatikerna Nigel Farage var snabb att delvis tillskriva sig Tory-segern: hans Brexitparti deltog inte med egen kandidat i nästan 400 av de 650 valkretsarna. I de valkretsar där Brexitpartiet faktiskt ställde upp, fick deras kandidater ibland 15 eller 20 procent av de lokala rösterna (men blev trots det aldrig störst och tog aldrig något mandat).
Brexitpartiets röster gick på bekostnad av både Labour och konservativa, visar första siffror per valkrets. På nationell nivå fick Brexit knappt 2 procent med cirka 650 000 röster. Farage använder nu denna omvända logik: där Brexitpartiet inte deltog kunde verkliga Brexiteers bara rösta på Boris Johnson och hjälpte honom till en förnyad premiärministertid.
För Labour gäller egentligen motsatsen vad gäller valresultatet. Labour sjönk jämfört med 2017 (för bara två år sedan) från 40,0 till 32,2 procent, en stor förlust på nästan åtta procentenheter. Även vid valet 2017 var Corbyn partiledare. Den nu uppnådda 32,2 procent skiljer sig inte så mycket från de 35 procent med vilka Labour vann valet 2005. Dessutom är denna 32,2 procent högre än resultaten från 2010 och 2015.
Men eftersom de konservativa höll fast vid sin egen väljarbas och Labour förlorade många väljare, passerade de konservativa nu i flera tiotals valkretsar där skillnaderna 2017 var små, Labour-kandidaten och tog första (och enda!) platsen.
För Liberal Democrats är sourgrapes ännu surare: LibDems vann på nationell procentuell nivå ordentligt. De ökade fyra procentenheter från 7,4 till 11,5 procent av de avgivna rösterna. Men trots det blev de inte störst i en enda valkrets där de ledde, nämligen i partiledaren Jo Swinsons valkrets. SNP:s vinst i Skottland med 13 extra mandat till totalt 48 går till största delen på bekostnad av konservativa valkretsar men också några Labour-mandat.
För en exakt jämförelse av de inbördes brittiska politiska styrkeförhållandena väntar man på publiceringen av valresultat per valkrets, jämfört med för två år sedan, beräknat till nationell procentuell nivå. Men redan nu är det tydligt att det inte är så att miljontals brittiska Labour-väljare har övergått till konservativa. De åtta procent icke-Labour-väljare har delvis gått till SNP, delvis till LibDems, har i 'Labour-land' också röstat för Brexit och även för konservativa.