Den nya amerikanska säkerhetsstrategin orsakar oro i Europa. I flera huvudstäder möts dokumentet av avvisande, eftersom det framställer Europeiska unionen som en kontinent på väg mot civilisationsförlust och som undergräver politiskt fungerande. Europeiska ledare kallar slutsatserna obefogade och oönskade.
Strategin från Vita huset och Pentagon hävdar att europeiska länder kämpar med urholkade demokratier, att censur skulle öka och att politisk opposition inte ges tillräckligt utrymme. Den bilden bestrids brett i Europa. Ledare betonar att deras samhällen själva bestämmer hur friheter ska utformas, utan yttre inblandning.
Även den amerikanska ståndpunkten om migration möter hård kritik. Strategin påstår att massmigration hotar den nationella identiteten i europeiska länder och att vissa länder inom några decennier kan vara oigenkännliga. Flera europeiska politiker kallar detta en felplacerad och polariserande framställning som stämmer överens med uppfattningar från extremhögerpartier.
En annan tung punkt är det amerikanska stödet till så kallade patriotiska partier, vilka av Trumps säkerhetsrådgivare beskrivs som växande allierade. Europeiska ledare ser detta som en direkt påverkan på deras inrikespolitiska förhållanden och avvisar resolut denna yankeestörning.
Därtill betonar europeiska regeringar att den strategiska relationen med USA handlar om gemensam säkerhet, inte om bedömning av hur europeiska samhällen fungerar. De kallar USA en viktig allierad, men avvisar att Washington skulle styra deras demokratiska processer.
Anmärkningsvärt nog låter tonen i Moskva helt annorlunda. Ryska tjänstemän säger att den amerikanska strategin i stora drag överensstämmer med den egna regeringens syn. Det beror främst på det mildare amerikanska språket om Ryssland och frånvaron av en tydlig klassificering av Ryssland som ett hot.
Enligt ryska talespersoner är det positivt att strategin satsar på att återställa stabiliteten i relationen mellan de båda länderna. Det sammanfaller med Moskvas önskan att framstå mindre som motståndare och mer som partner i regionala och globala frågor.
Motsättningen mellan europeiskt avvisande och ryskt godkännande blottar en känslig punkt: ett dokument som skulle skärpa transatlantiskt samarbete skapar i stället friktion inom den västerländska alliansen. Europeiska regeringar fruktar att den hårda tonen mot EU och den mildare tonen mot Ryssland pressar deras säkerhetsläge.
I reaktioner från Bryssel och nationellt hörs därför samma budskap: USA förblir en viktig partner, men Europa bestämmer sin egen kurs. Medan Moskva omfamnar dokumentet klargör Europa att man inte delar den amerikanska analysen av kontinenten och att den inte utgör någon grund för framtida samarbete.