De flesta EU-länder är beredda att i den nya gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) tillmötesgå Europeiska parlamentets och Europeiska kommissionens önskemål något mer.
Med de flesta jordbruksministrarna går det att förhandla om mer jordbrukssubventioner för Green Deal-åtgärder, om maximering av EU-bidrag till de riktigt stora jordbruksföretagen, införande av ‘sociala (arbets-)lagar’ samt fler jordbrukssubventioner för djurvälfärd.
Vid ett informellt videomöte i måndags gick de flesta jordbruksministrarna med på dessa närmanden till EP och EK, i ett försök att få trepartssamtalen fredagen den 30 april i Bryssel att bli framgångsrika. Tidigare hade det roterande EU-ordförandeskapet Portugal sagt att april är sista chansen för detaljarbete, eftersom man på supertrilogmötet den 25–26 maj måste slutföra avtalet. Den agri-topp som då hålls sammanfaller med det halvåriga jordbruksministermötet.
Andelen av jordbruksmedlen som går till miljö- och klimatåtgärder (‘eko-scheman’) i den jordbruksrelaterade verksamheten höjs av ministrarna nu från ursprungliga 20 % till 22 % år 2023 och 2034, och till 25 % år 2025. På så sätt följer ministrarna ett tidigare liknande undantag i Tyskland. Det anfördes som argument att bönderna inte bara ska ersättas för kostnaderna med eko-scheman utan även kunna tjäna något på det.
Jordbruksministrarna tillmötesgår också Europeiska kommissionens och Europaparlamentets begäran att äntligen få loss den årslånga utdragna diskussionen om en ’social standard’ i hela EU för minimilöner, arbetsrättigheter och mot svartarbete, även för jordbrukssektorn.
Särskilt tillfälligt anställda (utländska) arbetskraft vid skörd exploateras och underbetalas fortfarande i vissa länder. Nu övervägs ett bötesystem. Den portugisiska ministern Maria do Céu Antunes sade på måndag att ”vi kommer att lyckas med detta”.
Vidare verkar det som att man på fredagens trilogmöte kan nå en överenskommelse om hur man ska kunna stoppa alltför stora europeiska subventioner till de stora jordbruksföretagen. Länder kan välja mellan tre alternativ: ett maximalt tak (som bara drabbar de största), en procentuell minskning (som drabbar alla) eller en omfördelning (som gynnar de små och där resten får betala).
Länder som inte medverkar kan dras in pengar (läs: böter). Det är redan fallet med Tjeckien, där det största jordbruksföretaget (Agrofert) ägs av premiärministern (Babis), och där bara ett fåtal företag får tre fjärdedelar av de europeiska jordbrukssubventionerna.
Minst fem länder (Grekland, Kroatien, Cypern, Ungern och Rumänien) är fortfarande emot det föreslagna omfördelningsförslaget eftersom de anser att det inte rättar till ännu existerande ”ojämna fördelningar mellan EU-länder”.
Trots närmandena finns det fortfarande tillräckligt med hinder och meningsskiljaktigheter som kan få trilogförhandlingarna att misslyckas. På många områden kan några länder fortsätta att stå på sig, eller så kan EU-kommissionärer och Europaparlamentet hålla fast vid sin kurs och vision. Frågan är om de håller fast vid att ha helt rätt, eller om de kan nöja sig med hälften eller mindre.
Sådana explosiva och ännu inte klara diskussionspunkter är till exempel fortsatt minskning av kemiska bekämpningsmedel (minst 50 % till 2030), mindre konstgödsel (minst 20 % till 2030), ekologiskt jordbruk på 25 % av arealen (enda av odlingsmarken, eller av hela jordbruksarealen), skyddszoner längs vattendrag (hur många meter?) och växtföljd (3, 4 eller 5 % av odlingsmarken).
I den nya CAP-politiken återförs en del av genomförandet, kontrollen och övervakningen av EU till medlemsländerna, som dessutom kan decentralisera sina uppgifter vidare till delstater och regioner. Detta gör den europeiska jordbrukspolitiken mindre enhetlig och påtvingande och öppnar för övergångsåtgärder och undantag per land.
Europeiska kommissionen kommer att förhandla med varje land om deras strategi och genomförande av EU:s stödvillkor.