På motsatta sidor stod en bred grupp länder som eftersträvar ett ambitiöst avtal och en mindre grupp olje- och plastproducenter. Den förstnämnda gruppen pressade på för att begränsa plastproduktionen och skärpa reglerna för skadliga kemiska tillsatser. Den andra gruppen motsatte sig produktionsbegränsningar och betonade istället avfallshantering, bättre förpackningar, återanvändning och återvinning.
Beslutsfattandet kritiserades också. Förslag om att kunna rösta vid oöverstigliga meningsskiljaktigheter stötte på kravet att beslut endast ska fattas genom konsensus. Denna procedurmässiga klyfta bidrog till att samtalen fastnade, trots långvariga informella konsultationer.
Från Europa hördes besvikelse. Europeiska unionen hade högre förväntningar och betonade att arbetet måste fortsätta mot ett bindande avtal som bättre skyddar hälsa och miljö.
Många länder och miljöorganisationer reagerade dämpat på resultatet. De talade om en förlorad möjlighet, påpekade den akuta plastföroreningsproblematiken och uppmanade till större ledarskap. Organisationer uppmanade ambitiösa länder att agera kraftfullare och inte sänka ribban, särskilt eftersom tidigare ronder redan resulterat i få konkreta resultat.
Pattsituationen bygger vidare på tidigare misslyckanden. En tidigare förhandlingsrunda, som hölls i Sydkorea förra året, avslutades också utan avtal. Detta mönster förstärker oron för att processen utan ett FN-ledarskifte kommer att fastna mellan önskan att trappa ned ny plastproduktion och kravet på att framför allt förbättra insamling och hantering.