Ur kontinentaleuropeiskt perspektiv har det under de senaste sex veckorna knappt förekommit nÄgon vÀlorganiserad valkampanj i Storbritannien. PÄ grund av det fortfarande omhuldade historiska brittiska distriktssystemet ligger ledningen och organisationen till stor del i hÀnderna pÄ lokala partiledare och lokala kandidater. Detta gör att organiseringen av detta nationella val pÄminner mycket om kontinentala lokala val.
Visserligen har valprogrammen sammanstÀllts av medarbetarna till Johnson, Corbyn, Swinson, Farage och Lucas, men det Àr de 650 lokala kandidaterna som slutligen mÄste föra ut dem till vÀljare. Det finns kandidater som under dörr-till-dörr-besök vÀgrar att försvara sitt partis nationella program. Det finns Àven distrikt som inte vill ha sitt nationella toppnamn pÄ besök.
Delvis av detta skÀl har kampanjen pÄ brittisk nationell television (BBC och ITV) först kretsat kring en person och en frÄga (Boris och Brexit), senare utvecklats till en duell (Johnson och Corbyn, Brexit och sjukvÄrd), och de sista tvÄ veckorna blivit mer som en trio med LibDems och deras försök till social förnyelse.
I endast tvÄ eller tre TV-debatter diskuterade kandidaterna i huvudsak inte med varandra, de svarade inte konkret pÄ programledarnas frÄgor utan framförde frÀmst egna one-liners och slogans. Johnson vÀgrade till och med att lÄta sig intervjuas i ett berömt brittiskt valprogram. De nationella partiledarna befann sig mest i anklagande modus: allt skylls pÄ den andra.
Att inte bemöta andra partiers programpunkter Àr ganska vanligt i politiska debatter: man tar inte upp den andres punkter utan framhÄller sina egna. Dessutom var det för de tvÄ mest troliga partiledarna svÄrare med tvÄ eller tre viktiga frÄgor: deras egen partiorganisation och medlemmar Àr ocksÄ allvarligt splittrade om dessa frÄgor. DÀrför tystade man vissa frÄgor.
Konservativernas partistrateger hade bestĂ€mt att âBrexit och EUâ skulle vara deras enda Ă€mne. DĂ€rför har Boris Johnson de senaste veckorna som en marionett sagt âGet Brexit Doneâ trettio- eller fyrtiotusen gĂ„nger. Vad gĂ€ller presentationen har han vid frĂ„gor om de flesta andra frĂ„gor ofta kĂ€nts stĂ€lld, stammat eller gett svar med annan vinkling.
För Corbyn gÀller att skillnaderna mellan hans vÀljare och aktiva partimedlemmar Àr Ànnu större Àn hos Tories. Labour har ett radikalvÀnster program med mer stat, mer kollektivism, fler lagar och regler, och mindre fri marknad, mindre kapitalism och mindre överklass. Egentligen mÄste Johnson och Corbyn leverera nÄgot till sina vÀljare som deras partikamrater inte skrivit in i programmen, och deras partikamrater erbjuder nÄgot som deras vÀljare inte vill ha.
DÀrför kommer frÄgan efter valet inte vara vem som vinner, utan vem som lyckats begrÀnsa skadorna mest. För att bli en riktig vinnare mÄste Johnson vinna minst ungefÀr femtio mandat. Corbyn fÄr inte förlora mandat och helst vinna nÄgra stycken. Jo Swinson kan kanske vinna tio eller tjugo, men blir först en verklig tredje part vid fyrtio eller femtio mandat.
För fyra Ă„r sedan gjorde den amerikanske dokumentĂ€rfilmaren Michael Moore en slags offentlig uppmaning till vĂ€lanstĂ€ndiga men besvikna landsmĂ€n att Ă€ndĂ„ rösta pĂ„ Hillary Clinton, eftersom Donald Trump som president skulle bli Ă€nnu vĂ€rre. âI Guds namn, bita ihop, tveka inte utan sĂ€tt det dĂ€r kryssetâ, sa Moore.
Om det efter kvĂ€llens valresultat blir ett âhung parliamentâ har detta val inte löst nĂ„got, utan förvĂ€rrat den brittiska isoleringen ytterligare. Och om Johnson inte vinner stort blir EU fast med ett Brexit-liknande efterspel i mĂ„nga Ă„r framöver.